Himbafolkets by

En öppen plats med hyddor runt omkring, hyddor byggda med väggar av grenar, tak av lera och kodynga och som en eftergift mot civilisationen ett fult sjok av plast på toppen för att skydda mot ev regn. Här träffar vi unga Himbakvinnor, några enstaka hemmavarande män och stora och små barn. På översta bilden syns ryggen på en 13-årig flicka, som hoppar och skuttar runt. Dock berättar Emanuel, vår guide i byn, att för två veckor sedan fick hon fyra tänder mitt iunderkäken utslagna med en spik och en sten. Flickan visar oss helt oberörd. Emanuel säger att det är tradition, alla 12-13 åringar måste göra detta för att dom skall kunna tala sitt språk bra???!!! Man undrar?
En liten pojke i 1-2 årsåldern kommer med en läderrem runt sina små fötter. Han har varit stygg! Tack och lov varar det inte så länge utan han befrias av ung mamma. Barnen i byn ser friska och krya ut förutom att ett litet antal har två väl kända rännor under sina söta näsor.

Flickan i dörröppningen på nedre bilden är Emanuels flickvän och dom har ett barn tillsammans. Emanuel har en fru också i en annan by och han säger att månggifte är helt OK bara varje fru får ett eget hus. Man lever på stenåldersvis, bor i dessa hyddor, barnen går inte i skola (trots att det är skolplikt i Namibia), man lever ett långt liv om inte AIDS slår till i förtid. Man har ingen kultur av att hålla sig till samma man eller kvinna utan kärleken är fri!

Hur gick det då till när Himbabyn kom till Gelbingen? Jo, Andreas mans pappa och Himbaklanens Chief hade varit vänner i 50 år. För 10 år sedan bröt sig en klick unga människor ut från klanen och valde att slå sig ner på Gelbingen, dom ville starta ett nytt liv. Inte utan svårigheter men efter långt och träget arbete lever man nu ett liv i harmoni med varandra.
Byn leds på plats av Chiefens två döttrar, kan inte dom lösa ev problem så vänder dom sig till medicinmannen. Kan inte han så blir det Chiefen som får rycka in.
Andrea kan hjälpa med praktiska problem, man lever nära varandra.