Hej då söndagslunch på Clos Malverne

Söndag och en härlig söndagslunch på fina vingården Clos Malverne i goda vännerna Lisa och Thomas lag, kan man ha det bättre? Det blir en hej då middag, på tisdag är det hemfärd för oss och en vecka senare åker Lisa och Thomas hem till Halmstad. Men vi ses snart igen om inte förr till det glada midsommarfirandet på Hunö.

Vi är tacksamma för det vi har och allt vi upplever här nere i vackra Sydafrika. Se på den underbara utsikten från Clos Malvernes restaurangfönster, den var värd en extra bild utan Lisa och mig i förgrunden så det fick det bli!
Visst är det makalöst vackert med vinrankorna i förgrunden, ett toscanaliknande landskap och de sköna bergen i bakgrunden. Hösten har kommit, färgerna börjar gå mot gult och rost och det finns kyla i luften. Nu har vi långärmat men fortfarande är det bara ben på tre av oss fyra denna dag.

Vi njuter en välbekant söndagsmeny, 4-rätters lunch med Clos Malvernes goda viner till. Fullsatt som vanligt, god och glad stämning och hit går man inte om man har bråttom men det har ju inte vi, så skönt!

Vår himlajord på Bergabo!

Känner ni igen Evert vackra text:
Den jorden som du trampar hos mig på Crimson Creek,
den kommer ifrån himmelen och den har gjort mig rik
Den duggade så sakta i många tusen år,
Det är en himlajord, min vän, den jorden där du står ......

Man blir så glad när det växer och prunkar! Allra mest glad är Stefan över sitt fina apelsinträd på bilden och sitt citronträd med stora frukter på. Lite mogna och gula börjar dom bli, det är härligt!

Våra blommor längs garagenedfarten växer så dom kastar sig snart över på grannens tomt, skönt om man gör någon annan glad också. Pelargonerna är omplanterade från våra krukor runt poolen. Det är ju hemåkardags i övermorgon, därför dessa aktiviteter och omsorger om allt runt omkring oss.

Imibala, sponsoring 50 glada skolbarn!

Nu kommer ett inlägg fån Stefan, skrivet den 18 april och publicerat på Sydafrikabloggen. Vi hoppas också att samma text kommer inom kort i vår lokala tidning, District Mail och då på engelska förstås.

Idag, den 18e träffades vi som planerat kl 10.30 på Imibala på Bright Street i Somerset West och genomförde procedurerna med överlämning av utrustning till 50 Rotary barn. Härliga tider och så glada barn!
När man ser och pratar med ungarna så kan man bara tro på Sydafrikas framtid. Ögonen lyser och tindrar, de gillar sin skola och vill ha mer. På frågan till 6-7 ungar vad de gillade bäst blev svaret matte och engelska.

En av boysen ville bli pilot, en annan lärare och en tredje tös kanske blir premiärminister en dag. Deras egna uttryck. Verkligen så vakna och intresserade ungdomar i åldrarna 10-15 år. Stor glädje över utrustningen - vi berättade om möjligheten att få utrustning också nästa år om man jobbar på och gör sitt bästa i skolan. Alla sträckte upp sin hand för det.

Det känns fint att vara med och sponsra dem - det är också en trygghet för vår framtid i Somerset West. Det fina med Imibala är att familjen Ruphert här i landet (Sydafrikas Wallenberg) betalar alla omkostnader och investeringar för verksamheten -tex en fullständig renovering av kontor och lagerlokaler, som pågår just nu. Det innebär att alla sponsorbidrag går 100 % till enskilda namngivna barn för att hjälpa dem med utrustning och till en bättre skolgång.

Årets bidrag kommer från många enskilda genom Rotary klubbarna Långedrag i Göteborg och Rotary Strand här i Somerset West (24 000+11 000 Rand=35 000 Rand). Det ger tillsammans stöd till 50 barn för ett skolår (700 Rand per barn), som var årets mål.
Nästa år 2012/2013 hoppas vi på lite till och på lite sikt är målet -100 barn!

Tack alla Ni som hjälper till med bidrag här i Somerset West såväl som med tufft Rotary jobb där hemma -det kommer precis rätt och kom ihåg -inte en cent går till admin eller annat tjafs - 100 % går till barnen!!!

Ungarna hälsar och tackar
Hälsningar från Stefan i ett soligt Somerset West

Waterberg platån och sen hem!

Waterberg platån blir sista anhalten på vår resa, en trädbeklädd, mycket platt platå på vars topp det finns vattenbufflar, sadelantiloper och ett antal av de djur som inte finns i Etosha. Det är liksom hela affärsidéer, Waterberg bjuder det Etosha inte har.

Det var fantastiskt vackert, grönt och frodigt och helt enkelt lite för frodigt. Många djur hittade sitt vatten ändå och vattenhålen här var oj, så tomma. Mycket folk och lite djur,mest enkelt. Men det var jättefint ändå, vi hade en trevlig övernattning här.

Här drabbades jag dock av maginfluensa, ve och fasa! Bara jag, ingen annan! Och så var det sista dagen, bilresa och flygresa, men 8 imodium och 5 vätskeersättningspulver senare så har vi kommit så långt som till flygplatsen, se våra glada ansikten här. Ja, Thomas är fotograf, så honom får ni fantisera fram ändå.

Allt gick bra, vi kom hem och vi tyckte vi hade haft en fantastisk vecka, haft kul, sett massor, lärt oss massor, umgåtts, bott fint och åkt en oändlig massa mil på spikraka och platta vägar. Kul, tack Namibia och tack alla reskamrater och tack Stefan för att du var en fin reseledare!

Etosha Pan och Okaukuejos vattenhål med jättefågelbo!

Etosha Pan, man kan säga att det är en enorm vit saltöken, ingen växtlighet alls utom några saltbeständiga vasstrån vid kanterna. Vackert och speciellt är det, en karg skönhet!

Nära Etosha Pan ligger Camp Okaukuejo, där vi stannar två nätter, skönt! Enda gången på veckan man hinner packa upp lite. Här hade vi det också bra, bodde i var sitt litet radhus med braii dvs grill utanför varje litet hus. Det gjorde vi, grillade en kväll. Sven-Åke var grillmaster och det gjorde han bra. Vi gjorde också en schakal lite extra glad när vi bjöd på lite grillrester. Här står vi vid vattenhålet, som ligger ett stenkast från våra hus. Detbär skymning och vi ser noshörningar och elefanater komma ner och dricka.

Jättefågelboet, magnifikt, eller hur? Det finns alldeles bredvid vattenhålet och är enormt stort. Här är det alltid liv och rörelse, små fåglar flyger in och ut.
Sociable weavers är pippisarnas mycket passande namn. I boet finns gångar och olika avdelningar och på undersidan finns ingångarna och också små rum där allas bon och ungar finns. Trevligt, kollektiv för fåglar, känns ju helt rätt - hur kul är det att fixa allt ensam, bättre att hjälpas åt!

Mera djur i Etosha

Elefanter har vi sett många, både ensamma hanar eller flockar med mammor och barn på säkert 20-25 djur. Elefanter är stora, dom märks! En vikt på 5-6 ton gör att dom är en imponerande syn. Lägg till detta stora fladdrande öron, så blir det ännu mera magnifikt.

Det mysigaste vi såg var faktiskt vid Erindis vattenhål när mörkret hade fallit. En flock elefanter kom ner för att dricka och en mamma och hennes unge stod vid vattnet för att dricka en bit från dom andra. En av ungtupparna noterade detta och kom fram för att kurtisera lite, klappa lite med snabeln och det såg väldigt trevligt och rart ut.
Men nånting störde, en krokodil låg alldeles intill på stranden. Ungtuppen puffade lite på den med snabeln, flytta på dig! Inget hände i detta säkert tröga djur men elefanten gav sig inte, han ville inte ha en krokodil vid fötterna. Det räckte inte med snabelpuff, nu tog han till en puff med foten och det var tillräckligt, vips, krokodilen tumlade ner i vattnet utan krus.
Elefantfriden återställd, mys och lite mera klapp!

Ett par gånger såg vi ungelefanter bråka med varandra, först här i Erindi, två jättar brottas i vattnet, inte så argt utan mera lite smågruff. En annan gång, bråkade två stycken alldeles bredvid vägkanten och det är stora djur, det märks när dom tar i lite.

Vid vattenhålet ser ni massor av djur, det var verkligen fantastiskt vilken sämja och harmoni, som verkade råda där. Det fanns inga rovdjur, som störde friden heller.
Ser ni giraffen, som sprider ut sina ben för att nå ner till vattnet? Inte lätt med lång hals!
Här såg vi oryxer, som är Namibias nationaldjur, så vackra och färgstarka med långa raka horn. Där fanns många giraffer, zebror förstås tillsammans med gnuer, springbock och strutsar.

Djuren i Etosha

Oj, oj, oj, så mycket zebror vi har sett! Vi tror den största hjorden vi såg var säkert på 350 djur och dom gillar att stå mitt på vägen! Rädda, nej, absolut inte!

Zebrorna var ofta tillsammans med gnuerna, dom verkade trivas ihop. Gnuerna har ett mycket passande namn på engelska, wildebeest och dom är lite vilda av sig. Dom skuttar och springer runt och ser ut som dom vill börja slåss när som helst. På bilden står dock gnun och sover bakom en buske men skenet bedrar, rätt som det är blir det full fart.

Det lilla hjortdjuret är en springbock, mycket fin och vacker och skulle den råka hamna på ens tallrik, så är köttet så mört och gott, en delikat munsbit!

Etosha National Park

Nu lämnar vi Gelbingen och ger oss in i närliggande Etosha National Park. Vi kommer in via Galton Gate, som är den mest västliga Gaten in. Etosha är drygt 30 mil långt och 15 mil brett och är Namibias största National Park, bildades 1907. I mitten ligger Etosha Pan och Etosha betyder också "Great White Place".

Etosha är platt och torrt, regnperioden är över och det har inte regnat här på flera veckor. Vid vattenhåletn kan man därför förvänta sig att se djur, som kommer för att dricka.

Vi tar oss så sakta upp mot the Dolomite, där vi ska sova i natt. Ett jättefint ställe, bara igång i nio månader, som ligger högt upp på en kulle. Vi bor i små hus, dit vi kommer på slingriga små vägar, där man kan gå som Stefan eller bli körd i golfbil. Efter mörkrets inbrott och före soluppgången var vi tvungna att ringa efter en golfbil då man inte fick gå ensam ute när det var mörkt. Leopard hade setts inområdet för inte så länge sen, sas det...

Husen är inredda i bästa safaristil, sängar inramade av vackra hängande, fluffiga myggnät ( vi äter antimalariamedel men inga myggor uppenbarar sig), fin liten balkong med utsikt över grässtäppen, sinnrika tygväggar med dragkedjefönster som kan vikas upp och ner för bästa ventilation i ett hett klimat. Väldigt smart gjort, och snyggt!

Här kopplar vi av i fina swimmingpoolen och tar ett härligt dopp innan middagen som består av oryx, exotiskt nog och gott, serveras.

Mobiltelefon, här???

Vad ser vi plötsligt hänga på en gren på ett träd i denna stenåldersby om inte en mobiltelefon!
Kanske är TVn inte så långt borta trots allt? Eller datorn? Svårt att veta vad som finns i framtiden? Vetgirigheten hos barn, kommer dom inte att vilja gå i skolan?

Oavsett svaren på alla dessa frågor, så ser det kul ut när en av de äldre kvinnorna i byn (så där 40 är kanske?!) går fram och ropar nånting i denna hängande telefon, hallå, hallå kanske på Himbiska? Inget svar, hon rycker på axlarna och försvinner bortom hyddknuten ...

Marknad på Himbavis!

Hur får man då in lite pengar, jo, kvinnorna gör smycken, himbadockor som dom tillverkar med enkla redskap. Dom tjänar pengar, vilket skapar en stolthet.
Det dukas upp till marknad, alla har sina platser och lägger ut sina smycken till beskådning. Allt kostar 100 dollar så vi får pruta ordentligt! Även om ingen är så bra på att läsa så kan alla räkna. Vi köper halsband, armband och en rätt så hiskelig himbadocka.

Här kan ni också se en himbakvinnas magnifika hår inbakat i lerpasta och ockra och med krustoppar, fantastiskt!

Stefan poserar nöjd med flera glada himbadamer innan marknaden tar sin början.

Himbafolkets by

En öppen plats med hyddor runt omkring, hyddor byggda med väggar av grenar, tak av lera och kodynga och som en eftergift mot civilisationen ett fult sjok av plast på toppen för att skydda mot ev regn. Här träffar vi unga Himbakvinnor, några enstaka hemmavarande män och stora och små barn. På översta bilden syns ryggen på en 13-årig flicka, som hoppar och skuttar runt. Dock berättar Emanuel, vår guide i byn, att för två veckor sedan fick hon fyra tänder mitt iunderkäken utslagna med en spik och en sten. Flickan visar oss helt oberörd. Emanuel säger att det är tradition, alla 12-13 åringar måste göra detta för att dom skall kunna tala sitt språk bra???!!! Man undrar?
En liten pojke i 1-2 årsåldern kommer med en läderrem runt sina små fötter. Han har varit stygg! Tack och lov varar det inte så länge utan han befrias av ung mamma. Barnen i byn ser friska och krya ut förutom att ett litet antal har två väl kända rännor under sina söta näsor.

Flickan i dörröppningen på nedre bilden är Emanuels flickvän och dom har ett barn tillsammans. Emanuel har en fru också i en annan by och han säger att månggifte är helt OK bara varje fru får ett eget hus. Man lever på stenåldersvis, bor i dessa hyddor, barnen går inte i skola (trots att det är skolplikt i Namibia), man lever ett långt liv om inte AIDS slår till i förtid. Man har ingen kultur av att hålla sig till samma man eller kvinna utan kärleken är fri!

Hur gick det då till när Himbabyn kom till Gelbingen? Jo, Andreas mans pappa och Himbaklanens Chief hade varit vänner i 50 år. För 10 år sedan bröt sig en klick unga människor ut från klanen och valde att slå sig ner på Gelbingen, dom ville starta ett nytt liv. Inte utan svårigheter men efter långt och träget arbete lever man nu ett liv i harmoni med varandra.
Byn leds på plats av Chiefens två döttrar, kan inte dom lösa ev problem så vänder dom sig till medicinmannen. Kan inte han så blir det Chiefen som får rycka in.
Andrea kan hjälpa med praktiska problem, man lever nära varandra.

Gelbingen Lodge och Himbafolket

Från Erindi är nästa mål för övernattning Gelbingen Lodge. För att komma dit kör vi 40 mil på spikraka vägar, om möjligt är det nu ännu plattare landskap men möjligen färre kullar. Civilisationen känns långt borta, vi möter mycket litet bilar.
Vi blir också lätt förvirrade av att de få orter som finns i norra regionen alla tycks börja på O! I dag passerar vi Otjiwarongo och Outjo. Andra orter heter Opuwo, Otavi, Omaruro - inte lätt att hålla ordning på! Regionerna börjar också på O, Ohangwena, Omusati, Oshana, man ger upp!

Sista stoppet innan vi är framme blir dock Kamanjab utan O och här köper Stefanos sin safarihatt innan stadens butik stänger. Sen kör vi 3 mil till på knagglig väg ut till mycket ensliga Gelbingen Lodge. Här träffar vi tuffa och färgstarka Andrea, som äger stället tillsammans med sin man. Andrea ser ni framför bostadshuset på översta bilden.

På Gelbingen föder dom upp prisbelönt boskap, dom sysslar med alpackauppfödning, har en Lodge och en restaurant. Andrea har fyra egna barn, tre döttrar och en son, som alla har gått på internatskola precis som alla ranchägares barn här ute i "obygden". Det vanliga skolsystemet i Namibia är Andrea mycket kritisk till, ingen ordning och reda, alldeles för slappt..
Det är ett tufft göra att driva en stor farm i Namibia. Man har sitt eget elkraftverk, eldar och värmer sitt eget varmvatten, har folk som ser till boskapen ute i markerna, har system för att flytta runt boskapen så att gräset får återhämta sig, ser till att bevattningen funkar, sköter restaurant, lodge mm.
Andreas uppfattning är att många arbetar hårt i Namibia, vita, färgade, svarta kvinnor. Alla egentligen utom den svarte mannen som skäms bort av sina mödrar. Förändringen måste börja där!

På deras ägor bor också en stam av himbafolket, en kvarleva från en annan tid, ett folk som lever på stenåldersvis.

Se denna vackra varelse, vilken hy, vacker som en dag! Vem kan tro att kvinnorna i klanen aldrig tvättar sig? Regnar det så springer dom skrikande in i sin hydda! Faktum är att istället så använder dom ett sorts smörfett och naturmedlet ockra och smörjer in sig med och dom lukta inte på något sätt illa. Oerhört fåfänga kvinnor som ägnar en stor del av sin tid att smycka sig och göra sig vackra. Håret är ett mycket komplext verk av hårförlängningar inbakade i en sorts massa tillsammans med ockra, ser kakliknande ut. Längst ner på hårförlängningarna sitter krusiga svintoliknande utskott, ganska så magnifikt och helt klart väldigt innovativt utfört.
Vädret är nästan alltid vackert så det behövs mycket lite kläder, höftskynke räcker!

Ben, fantastisk guide och kreatör av safaribar!

På Erindi var Ben vår fantastiska guide. Han var otroligt kunnig, en självlärd fd diamanthandlare från Sydafrika. Ben lärde oss om stort som smått, allt var viktigt! En bråkdel av det han berättade skrev jag i förra avsnittet om noshörningar, giraffer etc. Han visade oss vild basilika och salvia. Vi fick se växten som bushfolket använde för att utvinna gift till sina pilar.

Vi fick ett möte med en elefanthanne som kändes lite oroligt. Vi mötte den på en väg och den kom runt ett hörn och viftade ganska så ordentligt med sina stora öron (2x 1.5 meter), vilket ju kan vara ett tecken på viss irritation. Ben backade direkt och elefanten vek åt sidan och lämnade vägen och oss åt sitt öde. Skönt, dom väger trots allt så där 5-6 ton så dom är ju inte att leka med.

Ben visade sig också ha oanade talanger som bartender. Till vår stora överraskning dukade han upp den mest fantastiska bar mitt i bushen med GT, vin, öl, dricka och chips av alla de slag. Mycket trevligt, Lisa hade helt klart lite svårt att välja.

Erindi Private Game Reserve, första anhalten

Vi reser norrut genom ett vackert och platt landskap, brutet av små kulliga formationer här och var. Efter 22 mil kommer vi fram till Erindi Private Game Reserve, en naturpark på 70 000 hektar, allt inhägnat med rejäla staket. Här bor vi på Old Traders Lodge, ett mycket fint och vackert Lodge, mitt i vildmarken och i bästa safaristil.

Här vätter matsal och veranda mot ett fantastiskt vattenhål, som frekventeras av massor av djur. När vi kommer på eftermiddagen går ett stort antal feta flodhästar fredligt och betar vid vattenhålet. Dom lever huvudsakligen på gräs och för att hålla sig så runda och fina så måste man nog tugga i sig en hel del, tror jag.

Stefan står vid vattenhålet och förutom Stefan ser ni en stor fin elefant, som dricker vatten. Kommer jag ihåg rätt nu - jag tror att en elefant äter 250 kg löv, bark och kvistar varje dag, han dricker 160 liter om dagen och producerar ut minst hälften av det han äter i form av ganska så osmält bajs varje dag. Vi fick lära oss att elefantbajs innehåller mycket näring och att andra djur äter detta inte bara i svåra tider utan också när det är förhållandevis gott om mat.

Vi ger oss ut på safaritur, en eftermiddagstur och en morgontur och ser massor av djur bl.a. två enorma lejon, som jag inte lyckas fånga på bild. Dessa lejon är två bröder, tre år gamla och väger säkert 250 kg. Det är gott om mat i reservatet, det har regnat mycket den sista tiden och det märks. Djuren är välmående och har gott om mat. God jaktlycka för det mesta.

Vi lyckats däremot fånga två stora fina vita noshörningar på bild. Dessa enorma djur lever på gräs och lugnt och fint går de i morgonsolen och betar. Det är svårt att skilja mellan vit och svart noshörning men båda är grå, namnet har inte med färgen att göra.
Vit lever på gräs, svart äter mera blad, grenar, kvistar, bark. Enligt en ranger som vi senare träffade innebär detta att den ene går med huvudet vid marken och den andra går med huvudet uppåtlyft, logiskt, eller hur?
Vit är större, kan väga upp mot 2 ton, svart väger ca 1.2-1.5 ton.
Vit lever i familjerelation, svart lever ofta ensam.
Vit har en fridsam personlighet, svart är ofta aggressiv och ilske, muckar gräl.
Ja, vi kunde ju se med egna ögon hur lugna de var. Vi var säkert inte mer än 15-20 meter ifrån dem med safaribilen och det var otroligt att se denna fridfulla morgonstund tillsammans med ett noshörningspar.

Giraffer, nyfikna djur, stannar alltid upp och tittar när det kommer ett gäng safariturister! Lång hals med inbyggt klaffsystem i både artärer och vener i den långa halsen. Detta så att de skall kunna böja ner och upp den långa halsen när de ska dricka utan att de blir alldeles yra i huvudet. Tjejerna har små tofsar på sina horn på huvudet, inte killarna. Tjejerna har en neråtsluttning framåt på magen och killarnas går uppåt. Så kan man skilja på giraffkillar och tjejer om det nu nån gång skulle behövas.
Världens längsta tunga har dom också, 45 cm lång!

Vi reser till Namibia!

Detta är gänget som ger sig ut på utflykt till Namibias norra ände! Det är Babs och Sven-Åke, Thomas och Lisa, Tove och Olav och så vi, Inger och Stefan, alla tillhör vi golfgänget i Somerset West och nu avslutas säsongen med en tripp till Namibia, väldigt trevligt!

Vi flyger till Windhoek med Namibia Air en tidig tisdagsmorgon, dagens datum är den 10 april. Där väntar två föreställda bilar, som vi efter mycket krångel lyckats få hyra. Dom är inte 4-hjulsdrivna, som vi trodde var viktigt. Nu vet vi dock att det var inte så viktigt utan det gick alldeles utmärkt ändå, skönt var det!

Stefan var vår reseledare och hade fixat och donat och mailat fram och åter med Wilmie, vår researrangör, om bilar, planering, resrutt, reseplanering och allt som därtill hör. Det var ibland 10 steg fram och sen 8 steg bakåt men Stefan var otroligt och maximalt uthållig och skötte detta på absolut bästa sätt.
På bilden ser vi en mycket nöjd Stefan, som trots sin gedigna reseerfarenhet, inte riktigt hade kläm på de säkerhetsregler som gäller på Kapstadens flygplats, likväl som på alla flygplatser.
Så vad är det ni ser framför denne gladlynte man? Jo, en st morakniv med orange skaft och ett så kallat multiverktyg med en massa vassa saker på, kniv, sax, mejsel mm.
Och hur har detta kommit ända hit? Jo, i Stefans handbagage, som var en dubbel plastpåse(denne vane resenär ägde ingen lagom handbagageväska) och hur klarade sig Stefan genom Security på flygplatsen utan att bli upptäckt? Jo, personalen gjorde ett litet misstag och attackerade hans kära fru istället, som stod som ett litet frågetecken medan Stefan stilla gled bort genom mängden.
Nåja, vi kan helt klart konstatera att säkerheten på flygplatser har sina brister, så också vi människor, som i brådskan glömmer bort vad man får ha i handbagaget och inte. Slutet gott, allting gott! Ingen orange morakniv viftades med på planet och har man sett en nöjdare Stefan!

Knytkalas på Påskafton!

Knytkalas, vilken fantastisk umgängesform detta är! Alla bidrar, alla är delaktiga och vilken underbar mat detta producerar!
Påskafton innebär tema påskbuff'e så klart! Jansson, prinskorv, matjesill, potatis, gräddfil och gräslök, matjesilltårta, norsk speckemat och lax, pajer, sallader, gott bröd och goda ostar och så klart lite påsktårta. 10 goda vänner kom med sina bidrag och det blev rörigt, rörigt en liten halvtimme tills allt var på plats men sedan njöt vi i fulla drag av all denna himmelskt goda mat. Ser ni på bilderna den goda maten?! Visst ser det fantastiskt ut! Jag ser verkligen så nöjd ut också.
Till detta var det för ovanlighetens skull i detta vinets förlovade istället dags för öl och snaps, linjeakvavit, jubileums och Skåne hade tagits fram ut gömmorna. Snapsvisorna flödade, vad sägs om denna fantasirika skapelse på temat ekorrars:

Ekorrn satt i baren, klaga på sin flickvän
Friade i granen, tyckte det sa klick, men...
Hon vill inga kottar ha, fast jag visa nötterna
Och den långa ludna svansen

Rätt så bra, tycker jag! Sen blev det levande charader på filmtitlar som tex Vänd dig om i vrede, Katt på hett plåttak, Viskningar och rop - inte så lätt att få till det i en hast! Lag Solsidan vann över Moviestars!
Dags för kaffe och god påsktårta och påskfrågesport med frågor som tex:
Till vilket land hör Påskön? Kan ni det annars kan jag berätta att det är Chile!

Jättetrevlig kväll och om två dagar åker vi tillsammans med en del av kvällens gäster till Namibia, ska bli kul och spännande!
Vi blir 8 personer, Babs och Sven-Åke från Ängelholm, Tove och Olav från Norge och så Gamla goda vännerna Lisa och Thomas från Halmstad. Kl 4.15 på tisdag morgon hämtas vi alla med bil modell större för vidare transport till flygplatsen. Då flyger vi till Windhoek, Namibias huvudstad. Sen blir det rundresa i norra Namibia. Mer om detta kommer i sinom tid!

Trädleverantör Jonathan lämnar över...

Här står trädleverantörsbas Jonathan med Stefan och mig bredvid apelsinträdet, så frodigt och fint. Lite goda råd om vattning och svampangrepp och annat smått och gott fick vi. Samtidigt är byggare Ian hos oss och installerar bevattningssystem för att våra växter skall överleva när vi inte är här och vattnar. Det kommer att bli bra!

Allt övervakas av grannhundarna Sasha och Rocky, som sniffande har godkänt citronträdet som står nära deras domäner. Det blev en väldigt spännande dag för dom, fullt ös hela tiden!

Stefan mycket nöjd, citronträd och apelsinträd!

I dag har Stefans efterlängtade och sedan ett antal dagar beställda träd kommit! Ett citronträd och ett apelsinträd, båda säkert 2 meter höga, fyllda av kraft och fulla med frukt, apelsiner och citroner gröna! Stefan är så nöjd och Mikael, vår trädgårdskille är om möjligt ännu nöjdare.

Dessa båda livskraftiga praktexemplar har omsorgsfullt valts ut på Habitat, Mature Tree Nursery av Stefan och Mikael och sen fraktats hit med lastbil i sin vanliga växtmiljö dvs i sin växtsäck. I säcken har dom fått växa och vattnats med 9 liter vatten varannan dag det sista. 6 man krävdes för att få dessa träd på plats. Ett 60 cm djupt hål var grävt så det var bara till att sätta träden på plats med kompostjord runt omkring.
Killarna var inte stora men dom var ju många så det gick rasande bra. Sen tyckte en av killarna att han och Stefan såg ut att ha lika stora fötter så han undrade om Stefan hade ett par skor att ge bort. Tyvärr hade inte Stefan det utan denne lätt tandlöse man i turban fick fortsätta i sina gympaskor. Friskt vågat är hälften vunnet sa Jonathan som var trädleverantörsbas!

Morgonstund på Bergsbo!

Tidig morgon på Bergabo, solen har ännu inte hunnit upp över bergen. Allt vilar i skugga och det blir ett så förunderligt vackert ljus över husen. Man får nästan en känsla av Arabiens sköna land och det blir lite av tusen och en natt över vyn. Mycket vackert är det iallafall. Sköna Helderberg reser sig i bakgrunden.

Fisksoppekalas på Bergabo!

Så blev det dags att ha lite kalas på Bergabo. Vi bjöd in goda vännerna Thomas och Lisa, Kerstin och Lasse, Agnes och Thor och Tove och Olav, svenskt och lite norskt! Babs och Sven-Åke fick lite förhinder.

Meny: fisksoppa à la Inger, aioli à la Stefan och sen fick jag bestämma fritt över efterrätterna och då blev det två, digestivekaka direkt efter soppan och kladdkaka med grädde till kaffet. En fulländad meny tyckte jag nog, två efterrätter!
En Chenin blanc från Ken Forrester till soppan och ett dessertvin Klein Constantia, från 2006, som Stefan fått av en rysk kompis. Den ryske kompisen hade inköpt denna ädla flaska på vingården Constantia. Gott, sa vi!

Första gången man gör fisksoppa med både nya fiskar och nya kryddor, lite knivigt! Men den norska laxen hade tagit sig ända hit och detta till samma pris som hemma, man förundras! Sen blev det lite kingklipper, en vit fisk ungefär som torsk och sist yellowtail, som är en mörk fisk, som vitnar när man kokar den.
Dessa fina fiskar hade fiskhandlaren på Lion Square, som vi precis har upptäckt, en mycket kompetent man, och jättetrevlig! Minst lika fina fiskar som på Västkusten, man blir imponerad.
Soppan blev godkänd, så också Stefans goda aioli, som han vispade ihop efter recept på nätet. Tack och lov för alla vanliga och ovanliga recept man hittar där!

Vi hade en jättetrevlig kväll, många glada skratt i goda vänners lag! Puttävlingen vanns av Norge, Olav försvarade de norska färgerna! Oändligt svårt var det dock, damerna hade troligen för mycket högklackat och herrarna var faktiskt lite duktigare men inte mycket! Mera träning behövs!